Varför finns vi inte för varandra när vi som mest behöver det?

Senaste dagarna har jag känt sån ofantlig saknad av Mary... hon e i Thailand med sin kärlek. Har fått massa mess från henne o längtar tills vi ses o kan prata med varandra. Varje vecka får vi vår lilla dos av varandra - ett litet chat, lite stöd, lite uppmuntran.
Fan... nu kom tårar för att jag saknar henne så mycket. Förra veckan fick jag ett 3-delat sms av henne där hon klargjorde sin nya karriär... Jag blir så lycklig över att hon delade det med mig och fick mig att bli jättestolt - ville bara krama henne genom telefonen
:) Jag avslöjar inget men det är faktiskt en riktigt bra affärsidé....

Nästa vecka hoppas jag vi hinner ses så vi får prata av oss, känns som att vi har lite att ta igen... 3 veckor utan att prata e länge. I sanningens namn så har jag extra stort behov av att prata just nu av vissa anledningar... Bara Marykan förstå mig ibland och det känns som att "history repeats itself" ibland när det gäller "behövandet". Innan förra julen gick jag igenom ett helvete i några veckor pga. vissa oklarheter (kan man kalla det) DÅ va hon i Thailand också... precis som NU. Minns att vi cammade - hon grät av lycka när vi sågs... bästa. När hon kom hem så va vi hemma samtidigt i en dag sen drog jag till Argentina - då behövde vi iofs varandra åt båda hållen ;) I somras va jag borta på Bali när hon behövde mig som mest - va helt galet hur saker hade förändrats när jag kom hem!!

Vi e bästa vänner men finns inte där för varandra när vi som mest behöver det.... är inte det lite sjukt. Får bli ändring på det ;) Vi får börja matcha semestrarna så vi inte åker ifrån varandra när vi har kärleksproblem, arbetsproblem, julklappsproblem, depressioner och ätstörningar :S sånt där som pojkvänner, mammor, o klasskamrater inte riktigt fattar ;)

Bara vänta tills hon landar med planet imorrn!
Love her always!